Dagen då skitdag blev skitbra

Fy fän säger jag bara. I morse när jag vaknade var jag värre än tio utvisade apatiska flyktingbarn och kände inte alls att livet var värt. Men sen ska ni veta, sen vände det! Kanske berodde det på några avgörande samtal. Antagligen. Sannolikt. 100 % ja.

Jag tog tag i mig själv, distanserade mig från ångesten och vips stod jag i eftermiddagssolen på min lyxbalkong och log. Sedan fuldansade jag till Tingeling i Viktors gula mjukisar och en för stor tisha som jag tidigare lyckats spy ner, för det var konstiga fläckar på den. Peppmailen strömmade in till mig, och hade det inte varit för att ordet spridit sig om att jag är en ledsen och ensam flicka så skulle jag nog nästan börjat fundera på om jag blivit någon form av kändis under de senaste dagarna utan att märka det. Så många människor som tycker om mig?! Det hade jag ingen aning om...

Sen bar det av till Capoeiraträning och jag lyckades med både det ena och det andra och kunde fokusera så himla bra. Börjar misstänka att allt i mitt liv hänger ihop lite nu. När en sak går dåligt så skiter sig resten.


På tunnelbanan blev jag emellertid smått provocerad av massa par som höll på och gullade. Jag övervägde att sparka dom i huvudet och slå två flugor i en smäll genom att visa mitt senaste capoeira move och upplysa dom om att kärlek inte är något att ha. Jag skulle berätta för dom att de kan stå där och hångla så gott de vill, men att de ändå kommer såra varandra och förstöra det fina de har nu en ful grå jävla dag i framtiden. LÄGG NER!! Men jag lät dem vara, de kommer ändå nå den insikten snart.

Jag är inte bitter jag är bara realistisk.

Jag drog hem till Kungsholmsbarnen och unnade mig sushi medans Linda Rosing blev uppvaktad av sjukt pinsamma män i tv.

Ikväll ska man hoppa över eld. Det gör man i Iran för att fira in våren, natten till sista onsdagen.

Jag funderar på att bränna ner något istället.