Jag orkar inte med att människor runt om mig är opeppa & ledsna. Önskar att jag kunde tänka att det bara är livets gång. Att alla har ups and downs av olika anledningar och att alla måste ta sig i genom det i sin takt. Precis som jag. Men så fort det rör sig om andra än mig själv så får jag panik och vill rätta till det för dem. Fast jag egentligen inte kan göra någonting.
Det känns som man antingen borde vara som Dr Phil och bara vara polare med folk som inte tänker själva och som bara behöver bli tillsagda om hur de ska tänka och agera, eller att man bör vara psykopat a la Hannibal Lecter och inte känna någon empati eller oro alls över sina polares välmående.
Egentligen ska jag nog bara skatta mig lycklig över att jag har kompisar som tänker. Det skulle vara jobbigt att vara den enda grubblaren.
Själv cyklar jag på livets cykel för fullt och tänker inte stanna förrän jag drar. Enklare så. Fyller vardagen med "larger than life"-projekt för att undgå tänkandet. Mitt största vardagsproblem är hur jag ska hinna med allting, och min största ångest är som alltid att jag aldrig hinner med något någonting ordentligt. Jag börjar se ett handlingsmönster.
Imorgon är det tisdag.
Sov gott.
2 kommentarer:
glom inte ringa mig!
nu ska jag soooova.
det är bara att bryta ihop och gå vidare.... det finns ingen annan än en själv som kan tyra upp en. jag blir som du ibland också. men jag tror att det handlar ganska mkt om att man kan ägna sig åt att styra upp alla andra, och inte ta hand om sig själv... det är som alltid lättast. imorrn drar jag till umeyo. snart måste vi ha see you later fest för dej!
Skicka en kommentar