Relativitet

Okej, jag älskar att skriva pm. Heddas mail blev ite av en omvändning. Funderar på att tatuera in mailet på armen så jag aldrig mer gnäller över mitt liv igen. Jag blir ledsen när jag läser och känner mig som världens största tönt. Vad har jag att komma med, ja inte någar gråa fläckar i huvet pga proteinbrist iallafall. Allt har fallit på sin plats igen, jag valde ju faktiskt själv att börja plugga juridik med ett hopp om att kunna göra världen lite bättre, eller iallfall se till att jag inte gör den sämre.



Hej vanner!

En liten kort lagesrapport (har dock valdigt svart att halla mig kort i mail, ledsen for besvaret...).

Nu ar det sahar i sluttampen pa min Afrikavistelse och det kanns lite oroligt. Jag vill inte riktigt aka hem.

Nu de senaste veckorna har jag varit ute i falt mycket. Jag och min faltassistent har varit ute i slumomradena och pratat med folk. Dar finns stora problem med malaria, dels for att det finns sa mycket stillastaende vatten men ocksa for att manniskor inte har ett ore att kopa myggnat for. Det vatten som finns ar brunt/gratt och star stilla pa grund av allt skrap som ligger i vattnet som stannar upp flodet. Latrinerna som toms i vattnet gor sitt till. Nar det regnar blir det fullkomligt kaos, det blir oversvamningar overallt eftersom det ar sadana mangder som kommer, over metern och sa hoga trosklar har ju inte folk. Dessutom oversvammas vattendraget som rinner genom byn och ni kan ju tanka er foljderna av det, med allt skit som finns i vattnet.

Jag hade inte riktigt sett sadan fattigdom innan. En del hade jag erfarit i Tanzania och sa i Sydamerika. Men det har kandes sa himla hopplost. De dar slumomradena har funnits dar sa otroligt lange och barnadodligheten ar an hogre an i ovriga Kampala. Barnen, de sprang runt, halvnakna med en gammal trasa pa kroppen och sa hade de otacka sar manga av dem. Sedan hade de gra flackar pa huvudet som jag har fatt forklarat for mig beror pa proteinbrist. Och sa var de sa snoriga och smutsiga och hade sina uppsvullna magar. Men de var sa glada. De sprang omkring och lekte och sa hej viting hur mar du. Det kandes inte som att jag kunde klaga pa min tunga vaska, pa att jag var hungrig eller pa att vi gatt runt och letat efter byhovdingen i gassande sol i flera timmar. Inte nar man ser de dar barnen. Det kanns lite som ett minne som jag maste bearbeta.

Men, jag ska val inte ga pa om sadan misar. Jag blev sa tagen av det bara. Som tack for intervjuerna sa jag nagot pa luganda och gav dem tvattmedel. Det togs emot med sadan gladje och tacksamhet att jag blev alldeles tarogd. Det innebar att de inte behovde bekymra sig for hur de skulle kunna tvatta sina klader pa 3-4 veckor och istallet kunde de lagga pengarna pa gronsaker. Ja, det finns sa mycket att skriva om vad dessa manniskor inte har och jag har svart att romantisera deras misar. Och saga att de ar sa lyckliga med det enkla. For de lever liksom under gransen. Det enda de knappt har rad med ar mat och anda ar de undernarda. Myggnat har de bara om det varit nagon dar och distribuerat ut gratis. Att ha rad att satta barnen i skolan ar nagot de bara kan dromma om.

Sa, an en gang far man perspektiv pa tillvaron och samtidigt kanns det sa himla hopplost. Man kanner sig maktlos. Aven om man skulle hjalpa nagra barn med skolavgiften sa kravs det ju storre forandringar. Jag hoppas att det ar nagot jag far mojlighet att jobba med i framtiden. Och sa far man gora det lilla man kan. Alltid hjalper det nagon.

Idag ska jag projsa min faltassistent och jag vet att de pengar gar till skolavgifter for hans egen son och for slaktingar. Det blir liksom svart for manniskor att spara har nar det ar sa manga runtomkring en som behover hjalp.

Men, nagra gladjande ord ska jag val ocksa dela med mig av. Solen skiner, maten ar underbar och likasa manniskorna. Igar var jag hos sommerskan och lamnade in tyger och monster. Pa fredag ska jag dit igen och se vad det blev av alla tyger...Kanske en klanning eller tva.